Under 1800-talet började nationalismen som ideologi att genomsyra europeiska samhällen
och utvecklingen av nationalstater tog fart.
Den nationalistiska ideologin syftar till skapandet av en nationell historieskrivning,
ett gemensamt språk och en enhetlig kultur.
I Sverige skedde detta på bekostnad av regionala, kulturella och språkliga variationer,
vilket i hög grad påverkade livet för människor som levde i det meänkielitalande språkområdet.

För att skapa en gemensam historieskrivning
och en upplevelse av nationell samhörighet bland befolkningen
användes många språkliga verktyg.
Nya begrepp och uttryck introducerades,
exempelvis nationalkänsla, nationalsång och nationaldräkt.
Även stora statliga institutioner gavs nya namn,
bland annat bytte Konglig Museum år 1866 namn till Nationalmuseum.

Prefixet ”Svenska” började användas i många sammanhang
såsom i Svenska missionsförbundet, Svenska nykterhetssällskapet och Svenska turistföreningen.
Det svenska språket blev också standard inom skolan,
även i norra och östra Norrbotten där majoriteten på den tiden talade finska eller meänkieli.

Under 1800-talets första hälft skapades många nya lokaltidningar
vilka blev viktiga verktyg i skapandet av en nationell identitet.
Dagspressen skapade gemensamma referensramar hos människor
oavsett om de kände varandra eller någonsin kom att träffas.
Den allt effektivare kommunikationen i form av kortare restider,
smidigare varutransporter och snabbare informationsspridning
var en av de viktigaste förändringarna som möjliggjorde skapandet av en mer enhetlig kultur.

Den samtida industrialiseringsprocessen byggde
precis som nationalstaten på idéer om rationalisering och effektivisering.
Gamla vanor och traditioner skulle ersättas med nya och mer effektiva lösningar.
Industrialiseringsprocessen medförde att produktionen av varor förändrades.
Den övergick från småskalighet på lokal nivå till att bli mer storskalig och centraliserad.
Grundidéerna som kom att genomsyra det nya samhällsbygget
kan beskrivas i termer av kostnadseffektivitet, likformighet och detaljstyrning.

Eftersom det nya samhällsbygget skulle bygga på logik och kunskap
ställdes det höga krav på vetenskapen.
Under andra halvan av 1800-talet genomfördes därför stora förändringar inom akademin.
Flera ämnesområden tillkom och forskningen blev alltmer specialiserad.
Ett av de nya ämnesområdena var rasbiologi.
Rasbiologin hade sin utgångspunkt i tidigare arvsläror
men började nu i stället fokusera på variationer inom människosläktet.

I början av 1900-talet dominerade en tanke om att vetenskapliga resultat
aktivt skulle användas för att forma det nya samhället.
Parallellt med att rasbiologin etablerades som ett vetenskapligt ämne
skapades även något som kom att kallas rashygien.
Rashygien tog sin utgångspunkt i rasbiologiska teorier,
men beblandade dessa med politiskt laddade värderingar
om vilka mänskliga egenskaper som borde förstärkas och bevaras
och vilka som borde sorteras bort.

1909 bildades ”Svenska sällskapet för rashygien” i Stockholm
och 1910 bildades ”Mendelska sällskapet” i Lund.
Efter en lång och framgångsrik lobbyverksamhet inrättade riksdagen 1922 slutligen
”Statens institut för rasbiologi”.
Centralt för institutets verksamhet var studier och dokumentation av befolkningen i Sverige.
Dokumentationen låg till grund för en kategorisering av människor
i vad rasbiologerna kallade ”människoraser”.
Rasbiologin byggde på en föreställning om att det fanns en tydlig koppling mellan
fysiskt utseende och personliga egenskaper.
Ett exempel på detta är deras föreställning om att ett stort (avlångt) huvud
lämnade mer utrymme för en större hjärna
som rasbiologerna därmed sammankopplade med en högre intelligensnivå.

Det som kom att utgöra normen för rashygieniskt arbete var den ”nordiska rasen”.
De som ansågs tillhöra denna kategori hade ofta en långsmal kropp
och en stor och avlång huvudform.
De som förespråkade rashygien menade
att det var väldigt negativt för den svenska folkstammens fortlevnad
om den ”nordiska rasen” uppblandades,
eftersom den gruppen ansågs vara överlägsen alla andra människor.

En av de drivande personerna i skapandet av det rasbiologiska institutet var Herman Lundborg.
Lundborg hade under 1910-talet gjort sig känd som rasbiologisk forskare
med skallmätning och dokumentation av befolkningen som huvudsaklig metod.
Den kulturella mångfalden i Norrbotten fångade Lundborgs intresse.
Han genomförde många fältstudier i norra och östra delarna av regionen,
där både barn och vuxna blev noggrant undersökta och fotograferade.
Många av dem som utsattes för dessa studier vittnar om stora integritetskränkningar
bland annat till följd av att de tvingades klä av sig nakna för fotografering.

De rasbiologiska forskarna hade svårt att redovisa tydliga forskningsresultat
och stödet för ämnesområdet minskade allt mer.
Kritiken tilltog ytterligare under 1930-talet och 1935 avsattes Herman Lundborg.
Det rasbiologiska institutet reformerades och började i stället fokusera på medicinsk genetik.

Kritiken mot rasbiologin tilltog ytterligare i och med att Förintelsen uppdagades.
Nazisterna hade hade använt sig av rashygieniska perspektiv
för att legitimera ett storskaligt industrialiserat folkmord av alla de ansåg vara avvikande.
Miljontals människor mördades, judar, romer, funktionsvarierade
eller på annat sätt politiskt eller religiöst oliktänkande.

Även om de mer direkta rasbiologiska metoderna för att forma ”den nya folkstammen”
avskaffades efter andra världskrigets slut
levde ändå rester av dessa idéer kvar i samhället.
Till exempel tvångssteriliserades människor
som inte ansågs ha tillräckligt goda arvsanlag fram till 1975.
På senare tid har det även framkommit vittnesmål om att rasbiologiska skallmätningar av barn
ska ha genomförts i området så sent som på 1950-talet.