Vår hembygd

Älvdalarna som omgärdar Torne älv med biflöden

har befolkats av människor mycket långt tillbaka i tiden. 

Arkeologiska fynd visar att människor befann sig i området redan för tiotusen år sedan.

Denna region har under lång tid fungerat som en kulturell smältdegel

där olika språk och levnadssätt har mött och influerat varandra. 

Freden 1809 och den efterföljande gränsdragningen längs älvsystemet 

skapade stora utmaningar för dem som levde i regionen.

 

Den nya nationsgränsen förhindrade traditionella rörelsemönster över älven. 

Ett stort antal finsk- och meänkielitalande hamnade på svenska sidan, 

många som brukat mark på båda sidorna av gränsälven förlorade landområden. 

Men framför allt splittrade gränsdragningen många släkter och familjer.

Dessutom blev de meänkielitalande människorna, som tidigare varit majoritet i regionen, 

nu en minoritet på den svenska sidan av gränsälven.

 

Under 1800-talet omformades svenska staten efter nationalistiska ideal. 

Målet var att ersätta regionala, kulturella och språkliga variationer

med ett gemensamt språk och en enhetlig svensk kultur inom nationens landsgränser.

 

I slutet på 1800-talet trappades försvenskningsprocessen upp ytterligare, 

vilket medförde tydliga konsekvenser för elever inom skolsystemet. 

De som inte talade svenska förbjöds att använda sitt modersmål. 

Det var först 1957 som eleverna återigen fick tala sina modersmål på rasterna

och på 1970-talet blev det möjligt att också läsa finska i skolan.

I dag kan de som vill läsa meänkieli göra det, 

även om språket inte längre talas dagligen i hemmet.

Det kan konstateras att försvenskningsprocessen

drabbade många meänkielitalande hårt

eftersom de systematiskt berövades sitt modersmål.

 

I dag pågår en process för att bevara, utveckla och återta meänkieli och dess kultur.

1981 bildades Svenska Tornedalingars Riksförbund – Tornionlaaksolaiset, 

STR-T, som har varit en av flera drivande aktörer i denna process. 

År 2000 erkände Sverige tornedalingar som en nationell minoritet 

och meänkieli som ett nationellt minoritetsspråk.